Statistiska Centralbyrån (SCB) har gjort en intressant undersökning på temat inkomstfördelning vilket ger lite nya perspektiv på utjämning. Man har räknat på värdet av vad en medborgare använde för välfärdstjänster (som man definierar det som).
Stig Björne
I det omfattas skola/utbildning, vård, barnomsorg, äldreomsorg med mera. SCB har ställt sig frågan vad som händer om man tar hänsyn till hushållens användning av välfärdstjänster när man studerar inkomstfördelningen i samhället?
Genom att inte bara titta på den disponibla inkomsten utan även räkna med värdet av de välfärdstjänster hushållen använder, får SCB fram en annan bild än den traditionella. I den ”nya” bilden blir inkomstfördelningen något jämnare, mätt som Gini-koefficienten (som är ett slags mått hur ekonomiskt jämlikt ett samhälle är). SCB säger att mest ökar det vi kallar den justerade disponibla inkomsten hos barnfamiljer och personer över 65 år, de största användarna av offentliga välfärdstjänster.
SCB går igenom fördelningspolitikens tre instrument, skatter, transfereringar och offentligt tillhandahållna välfärdstjänster för privat konsumtion. De två första instrumenten påverkar hushållens disponibla inkomster. Sverige har ett utbrett socialt skyddsnät, i princip gratis utbildning och mycket kraftigt subventionerad hälso‑ och sjukvård samt socialt skydd. I socialt skydd ingår bland annat äldreomsorg, LSS (stöd och service till vissa funktionshindrade), färdtjänst, arbetsmarknadsåtgärder, familjedaghem och fritidshem.
I andra länder, till exempel USA, betalar individerna i mycket högre utsträckning detta själva, antingen genom egna försäkringspremier och/eller när tjänsterna utnyttjas. Ofta är det den disponibla inkomsten som används när hushållens ekonomiska välfärd studeras. Disponibel inkomst är ett begränsat mått på hushållens ekonomiska välfärd då offentligt finansierade välfärdstjänster inte är inkluderade. I förlängningen innebär det en systematisk underskattning av hushållens ekonomiska välfärd som försvårar jämförelser mellan olika samhällsgrupper respektive länder.
Genom att räkna in sådant som är finansierat över skattsedeln i Sverige menare SCB att det är ett steg i att nyansera bilden av hushållens ekonomiska välfärd. Man räknar in värdet av de offentliga välfärdstjänster som hushållen konsumerar och justera den disponibla inkomsten med detta värde. SCB menar att det då skapas ett mått som bättre beskriver olika samhällsgruppers ekonomiska välfärd. I SCB:s studie beaktas endast den offentliga produktion som avser individuella tjänster och inte kollektiva tjänster såsom försvar, polis och rättsväsende.
SCB redovisar att den offentliga sektorns konsumtionsutgifter var 858 miljarder kronor år 2009. I denna studie förs en stor del av välfärdstjänsterna till hushållen/individerna. Totalt motsvarade offentliga myndigheters konsumtion 28 procent av BNP. Av den offentliga konsumtionen kan 73 procent kopplas tillindividuellt riktade välfärdstjänster (vilket 2009 motsvarade 20 procent av BNP). Danmark är det enda landet som spenderade en högre andel av BNP (22 procent) än Sverige på individuell offentlig konsumtion. Den lägsta andelen av de redovisade OECD länder hade Indien (4 procent) följt av USA (7 procent) och Grekland (8 procent).
Vilka är det då som får störst del av välfärdsinkomsterna?
Ensamstående föräldrar, oavsett ålder, och pensionärer som erhöll positiva transfereringar i så stor grad att deras disponibla inkomst var högre än faktorinkomsten (löne‑ eller kapitalinkomster). Faktorinkomsten var i dessa grupper ojämnt föredelad, framförallt hos ensamstående föräldrar. Snedfördelning av hushållens ekonomiska välfärd minskas med hjälp av transfereringssystemet och reduceras ytterligare efter att konsumtion av offentliga välfärdstjänster inkluderas. Vidare visar diagrammet nedan att den disponibla medelinkomsten sjunker efter att individerna slutat förvärvsarbeta men att nivån på den justerade disponibla medelinkomsten bibehålls.
De stora utgiftsområdena, totalt sett, inom den offentliga sektorns konsumtionsutgifter är utbildning, socialt skydd och hälso‑ och sjukvård. Detta innebär att välfärdstjänsterna är starkt kopplade till framförallt ålder och antal barn. De genomsnittliga disponibla inkomsterna samt välfärdssubventionerna varierar mellan åldersgrupperna, se diagrammet nedan. De yngre åldersgrupperna hade ett högre genomsnitt av välfärdstjänster, mycket tack vara att några hushållsmedlemmar var under utbildning (19‑34 åringar 45 000 kr; 35‑54 åringar 54 600 kr).
De personer vars ålder var mellan 55‑64 hade den lägsta genomsnittliga välfärdskonsumtionen, drygt 34 400 kr. Det är en grupp som är relativt friska och väletablerade på arbetsmarknaden, och i de fall de har hemmaboende barn är barnen i de övre tonåren.
I åldersgruppen 65‑74 åringar var den genomsnittliga välfärdskonsumtionen drygt 56 900kr. Personerna som var 75 år eller äldre hade den högsta genomsnittliga välfärdskonsumtionen på dryga 114 400 kr. Detta är ett resultat av stora konsumtionsutgifter kopplade till tjänster inom det sociala skyddet.
Rapporten ger lite perspektiv också på vad vi får för skattepengarna vilket är ganska mycket.
Hela rapporten återfinns i skriften Svensk Ekonomi
Stig Björne
About Stig Björne